Vad vill jag egentligen som kattuppfödare? Frågan har snurrat i mitt huvud en tid. Den är inte så lätt att besvara och framförallt kräver den tid innan jag kan försöka summera ett svar för mig själv.
Det är alltså ingen annan som har frågat mig, bara jag själv som har funderat över vad jag vill. Vad orkar jag? Vad är roligast och vad är nästan bara jobbigt?
Visst är det jättemysigt med kattungar! Att få följa en kattunge från födseln och fram till den är redo att lämna sin mamma och syskon är underbart, om allt flyter på som det ska.
Tyvärr har jag vid några av mina senaste kullar haft någon unge varje gång som inte får i sig mat som den ska och jag har behövt handmata. Det är jobbigt, väldigt jobbigt! Visst är det en härlig känsla när jag märker att ungen blir mätt, när den lär sig att suga och när den uppskattar matningen och inte längre kämpar emot. Bara att få se att den går upp i vikt och inte sakta tynar bort är en lyckokänsla som inte går att beskriva.
Men handmatningen ska ske ofta, dygnet runt. Små kattungar ska ha mat med två, tre timmars intervall. Det betyder att den som matar inte får sova mer än ett par timmar i taget. Efter några veckor kan det knäcka vem som helst. Jag har visserligen ett jobb där jag kan flexa och ta lång lunch om det passar mellan inbokade möten, men tröttheten tar hårt på krafterna.
Jag vet inte om jag är beredd att gå igenom detta en gång till. Därför har jag nu kastrerat mina fertila katter, endast somalifröken Lisa kan få kattungar i framtiden. Hon har inte fyllt ett år än, så någon parning blir det inte förrän tidigast i höst.
Jag har alltså inte sagt upp mig som uppfödare än, men man kan väl säga att jag har tagit en paus.
Sedan flytten för två månader sedan har jag levt utan gardiner. Under den här mörka perioden har alla som passerat förmodligen haft god insyn …
Nu har det blivit ändring på det! I köket finns nu ett par gula gardiner och i gästrummet en gammal vit gardin med stora pastellfärgade blommer. Gästrummet har bara ett relativt smalt fönster, så där kunde jag ta denna udda gardin, som har hängt med sedan jag bodde i Hammarkullen för drygt 20 år sedan! Både köket och gästrummet har fönster mot gatan, så nu är insynen inte lika påtaglig längre.
I vardagsrummet, med fönster mot baksidan, har jag också hängt upp gardiner i dag. Gardinerna är alldeles för långa och måste kapas och fållas, men jag låter dem hänga ett tag först. Sedan ska jag tvätta dem så att de har krympt innan jag sätter saxen i tyget.
Lisa, en av två somalibebisar som flyttade hit för ungefär en månad sedan, får posera på dagens bild. I bakgrunden syns lite av den ena gula gardinen tillsammans med ljus och hyacinter på fönsterbrädan i köket.
Nu har jag äntligen skickat iväg bolåneansökan! Jag hade ett lånelöfte redan inför budgivningen, men nu först har jag gjort klart själva ansökan om lån. Tänk om de säger nej!
Under veckan har jag kontaktat en städfirma som kommer att flyttstäda lägenheten dagen efter själva flytten. Jag har även pratat med Tunabyggens områdesvärd och vi har bestämt att städinspektionen blir dagen efter städningen. Samtidigt ska jag lämna alla nycklarna. Vad gäller lägenheten så tror jag bara att det återstår att avsluta elavtalet. Skönt att få allt klart, att få avsluta.
I början av veckan fick jag ett brev från hussäljarna med en ritning över mitt hus. Nu kan jag äntligen på allvar börja planera hur jag ska möblera! Det underlättar om flyttgubbarna kan ställa alla tyngre saker på rätt plats, så slipper jag dra omkring möblerna efteråt. Därmed inte sagt att det aldrig kommer att bli någon ommöblering i framtiden. 
På ritningen ser jag att det ska vara en altandörr där jag har funderat på att göra en! Nu är det bara ett fönster där, om jag kommer ihåg rätt. Tanken med dörren just där är att utanför är det en bra plats för en rastgård åt katterna. Men det är inget jag tänker ta tag i förrän nästa år. I vinter får katterna hålla sig inne.
I morse kastrerades somalihanen Hobbe. Inte en dag för tidigt om jag får säga det själv!
Han har fått tre kullar med i dagsläget totalt fem levande ungar. Det är ju inte så många, men av dessa räknar jag med att två honor kommer att gå vidare i aveln och förhoppningsvis en, kanske två, hanar. Därmed kommer han att sätta spår i aveln framöver.
Somali är inte någon stor ras och därför kan inte en enskild katt tillåtas få för stort antal ungar som går vidare i avel. Men i det här fallet så hade nog Hobbe kunnat få fler ungar, särskilt om flera av dem ”bara” hade blivit sällskapskatter.
Det som avgjorde att jag bokade tid hos veterinären var att han har pissmarkerat några gånger här hemma den senaste tiden. Dessutom flyger han oprovocerat på snälla Puma varje gång han ser henne, så att hon har fått vara instängd i mitt sovrum de senaste veckorna. Det har även varit ständiga småbråk, mest skrik, mellan Hobbe och några av de andra katterna.
Nu hoppas jag att alla dessa problem kommer att gå över snabbt!
Den ena viltfärgade honan gick inte upp i vikt som hon skulle så efter några dagar fick hon mjölkersättning. I måndags fick jag veta att hon skrek när man rörde hennes mage, hon hade antagligen förstoppning. Det är en känd risk när man ger pulvermjölk i stället för äkta vara.
I går morse dog hon. Om det ”bara” var förstoppning eller om det fanns andra orsaker också vet jag inte.
De andra två verkar i alla fall inte må dåligt. De äter ordentligt helt och hållet för egen maskin. Särskilt hanen lär vara väldigt rund. Jag märkte redan direkt efter födseln att han sög fast rejält i mamma Lovis tutte, det gick nästan inte att dra loss honom när jag skulle flytta kullen till bolådan.
Somalihonan Lovis har fött tre bebisar i dag. Jag var med som stöd hela tiden och det tror jag att hon uppskattade.
Hon fick kämpa länge med den första. Den syntes lite vid varje värk, men tiden gick och jag började bli orolig för att den kanske hade fastnat. Till slut kom den ut och Lovis blev helt förskräckt! Hon sprang iväg så att navelsträngen gick av mot bolådans kant och ungen blev kvar i lådan. Jag försökte få henne att förstå att det var hennes unge, men hon sniffade skeptiskt och fräste åt den.
Hon ville verkligen inte veta av den! Jag försökte torka den och fick hålla den under en lampa för att försöka få upp värmen. Efter en halvtimme röt jag i och sa åt henne att ligga still på sängen och så la jag ungen vid hennes mage. Hon lät den ligga kvar medan den diade, men hon rörde den inte.
Hon ville ligga kvar på sängen och jag fick inte gå därifrån. Så jag la mig också där och hon flyttade sig så att hon låg intill min mage. Så småningom föddes det två till (betydligt enklare än första födseln) och då såg jag henne slicka lite på dem. Men bara lite. Alla tre låg länge med stela pälsar som det blir när de har fått lufttorka.
Den första är viltfärgad, 110 gram, och jag är osäker på könet. Nummer två är definitivt en hane, 101 gram och sorrel eller fawn. När han var blöt var han så mörk att jag trodde på sorrel (trampdynorna är bleka), men nu tror jag mer på en mörk fawn. Den tredje är en viltfärgad hona, 94 gram.
Lovis har sedan drygt ett år bott hos vänner här i stan. Vi har inte skrivit något avtal, katten har varit min men vi pratade tidigt om fodervärd eller annan lösning men inte kommit till skott. Under Lovis dräktighet (Hobbe är pappa till kullen) har jag funderat lite mer och kommit fram till att det är bäst att de får ta över ägandet mot att jag får en eller två kattungar. Så för några dagar sedan skrev vi på överlåtelseavtalet och ägarändringen till SVERAK.
Kullen kommer därför inte att ha mitt stamnamn, men jag har rätt att få två ungar. Vem eller vilka det blir får bli en senare fråga.
Hobbe håller på att göra mig tokig! Inte bara mig förresten, Ogimaa och Puma råkar ut för honom lite då och då för att inte nämna Socker. Henne försöker han para hela tiden han är vaken!
I dag har Hobbe och Puma rykt ihop för jag vet inte vilken gång i ordningen. Hon brukar kura ihop sig, till hälften lägga sig på rygg och morra när han hotfullt närmar sig och många gånger slutar det där. Men några gånger, som i dag, har han flugit på henne så att pälstussarna yr. Jag ryckte undan Hobbe och placerade honom i eget rum för att han skulle lugna ner sig.
Jag märkte att Puma hade kissat på sig vid attacken så jag fick torka rent golvet omkring henne samtidigt som jag plockade upp hårtussarna. Hon hade krupit in i ett hörn under en klösmöbel, men jag drog fram henne. Hon hoppade genast upp några våningar i klösmöbeln och där stannade hon ett par timmar.
När jag hämtade henne (hon satt kvar i klösmöbeln) för att hon som vanligt skulle få ligga intill tangentbordet när jag sitter vid datorn märkte jag att hon inte satte ner sin högra framtass! Har försökte känna efter var hon har ont, men hon visar ingen direkt smärta. Däremot är det lite svullet i yttersta leden, på ovansidan av trampdynan. Jag har sett att hon har satt ner tassen några gånger, så då är det i alla fall inte något brutet. Däremot kan det ju vara ett bett?
Stackars Puma! Hon är 14 år (fyller 15 i november) och brukar aldrig flyga på någon katt. Visserligen gillar hon inte kattungar, men hon ser till att befinna sig på platser de oftast inte kommer åt. Om de någon gång kommer för nära fräser hon, men aldrig att hon attackerar någon! Hon är verkligen en snäll katt!
Vad gäller Hobbe så vet jag inte hur länge han får fortsätta så här … Hur länge orkar jag och de andra med honom i befintligt skick? Jag har anmält honom i avelshaneklassen i Eskilstuna i september, men nu tror jag att jag får nöja mig med att han (förhoppningsvis!) blir Internationell Champion i Norge första helgen i augusti. Sedan är det stor risk för att jag bokar tid för kastrering …
Några timmar efter förra inlägget flyttade Socker för första gången sina ungar. Jag hittade dem i en transportbur och bar tillbaka dem till bolådan. Socker försökte bära tillbaka en av dem, men jag stoppade henne.
Försökte tala förstånd med Socker, snart börjar ungarna röra sig utanför buren och då har du noll koll, men hon lyssnade inte på mina goda råd. Så när hon hämtade den blå och la sig i buren med den så bar jag över fawnen också. Hon kunde ju inte stanna ensam kvar i bolådan …
Undrar var jag hittar ungarna nästa gång jag tittar in i sovrummet?
Har förresten fått ett namnförslag: Urban Chic. Det skulle ju komplettera Uptown Girl. Två stadsbrudar.
Sockers båda kattungar äter själva och verkar må bra. De är snart tre veckor och så där mulliga som små kattungar är innan de börjar röra sig över större ytor än bara i bolådan. Härliga att ta i!
Det är två honor, en blå med fluffigare päls och en fawn med lite mer abessinierlik päls. Fast båda är varianter (= bärare av långhårsanlag).
Frågan är vad de ska heta … U är inte någon lätt bokstav, visar det sig. Undercover och Uptown Girl är två uppslag jag har. Det senare tror jag mer på, men tar gärna emot bättre förslag!
I morse undrade jag var Socker höll hus när jag serverade mat till Tony Tiger. Hon brukar alltid hålla sig framme för att försöka slicka i sig resterna. Men jag ropade på henne utan reaktion. Hade hon blivit instängd någonstans?
Gick runt i lägenheten och letade och hittade henne till slut i bottenlådan under en klösstolpe. Där låg hon tillsammans med två kattungar varav den ena fortfarande var fuktig i pälsen. Ena moderkakan hängde fortfarande kvar, men för övrigt ser Socker ut att ha klarat av förlossningen helt på egen hand. Det fanns inga synliga spår utanför lådan heller. Duktig flicka!
Ungarna är fawn respektive blå. Vid min första hastiga besiktning såg de ut att vara en hane (blå) och en hona (fawn), men jag ska kolla lite mer noga senare. De väger drygt 90 gram och söker sig till mammas tuttar. Jag hoppas verkligen slippa handmata en gång till!
Kommentarer (1) 
Themocracy